Vem är då jag?

Det är bara fyra ord och ett frågetecken, men ack så svårt att svara på.
Jag är faktiskt inte helt säker på vem jag är. Men jag vet en hel del.

Mitt namn är Madeleine och jag är 17 år. Jag är ganska kort, 164 cm, och har storlek 37 i skor.
Men vem bryr sig om sånt egentligen?

Jag har gått från att vara så hemskt deprimerad till att vara lycklig.
Jag har psykiskt varit så långt ner en människa kan komma,
jag har mått apdåligt, känt mig oälskad och överflödig.
Men jag har också varit lycklig, det är jag just nu.

I början av den här bloggen gick jag i åttan. Sen kom nian. Och därefter började jag gymnasiet.
Det var där det började gå utför. Jag vantrivdes, både i skolan och hemma.
Jag hoppade av linjen jag gick just då, sam med beetendeinrikting, och började praktisera på ett dagis.
Det gjorde jag fram till i somras. Nu i höstas gav jag gymnasiet en andra chans,
började medielinjen och trivs som fisken i vattnet.

Jag tror helt ärligt att jag aldrig mått så bra i mig själv som jag gör nu.

Jag bor på två ställen, har gjort det i snart 8 år, så jag är van. Jag älskar film.
Jag älskar musik. Jag gillar inte lök och tomater. Jag hatar cigarettrök.
Jag älskar min familj och mina vänner, även fast jag inte är så bra på att visa det.
Min favoritfärg för tillfället är lila. Jag är stenbock. Jag är expert på att vela.
Jag får lätt ångest och stressar ofta upp mig utan anledning. Jag kan vara väldigt på och hoppig.
Glad. Snäll. Trevlig och artig, för det mesta. Rolig, jag har mina stunder.
Men även blyg och lite motvillig till att prova nya saker. Men är en jävel på att försöka även fast det är jobbigt.

Morgontrött, hungrig, drömmare, ambitiös, tänker för mycket.

Det här var svårare än jag trodde det skulle vara, men jag antar att det här räcker.
Jag lever kanske inte det mest glamorösa och händelsefulla livet,
eller är den mest intressanta och humoristiska personen,
men jag är jag och jag är nöjd med det.

Tack för mig!