Alltså. Eller hej kanske är ett bättre ord att börja med.

Kära bloggen. Du vet att jag älskar dig. Du har hjälpt mig fler gånger än vad jag kan räkna till. Du har alltid funnits där. Genom dig har jag stött på underbart härliga människor. Jag är dig evigt tacksam. Men let's get real. Jag har försummat dig de senaste, vad är det? Veckorna? Jag kommer inte ens ihåg. Det är hemskt hur det kunde bli så här. Från att uppdatera flera gånger per dag till att inte uppdatera alls. Jag vet inte om jag bara har skrivkramp, eller om det är något annat. I vilket fall som helst, så kände jag att jag behövde förklara mig. Om inte för mina underbara läsare, om jag ens har kvar några, så för dig bloggen.

Jag försöker komma ihåg när det vände. När jag slutade vara så "bloggig". När jag slutade skriva upp saker i mobilen som jag sedan kunde blogga om när jag kom hem. När jag slutade lägga upp nya bra låtar här så fort jag hörde dem. När jag slutade uppdatera om svenska artister som låg mig så varmt om hjärtat. Om Daniel. Jag antar att det hela började när jag blev sjuk. När jag fick "The Fever". Det är inget jag är stolt över, men det är inget jag tänker undanhålla. The Bieber Fever med andra ord. Visst bloggen, mobba på du. Men jag kunde inte hjälpa det. I och med att jag fick febern så svalnade mitt intresse för Daniel. För svensk musik överhuvudtaget. Den största anledningen till att jag lät dig vara bloggen, var för att jag skämdes. Jag kände att om jag började blogga Bieber så skulle jag göra mina läsare besvikna. Göra dig besviken bloggen. Och det ville jag inte. Så jag struntade helt enkelt i att blogga. Ju fler dagar som gick, desto mer glömde jag bort dig. Det är som sagt inget jag är stolt över. Men alla förändras. Jag kan lugna alla upprörda läsare med att min Fever har lagt sig lite nu. Jag är inte helt läkt, men jag är inte lika besatt längre som jag var för bara någon vecka sen.

Jag vet inte vad som är mitt problem. Jag byter musiksmak och kändiscrushar oftare än vad en lagom svensson byter underkläder. Det gör mig lite orolig, för det känns liksom som om jag inte känner mig själv så bra som jag trodde. Det var inte meningen att jag skulle skriva värsta seriösa långa inlägget här och nu, det bara blev så. Tror inte att någon kommer läsa igenom det, inte ens jag kommer orka det, men ändå. Det får ligga här tills jag bestämmer mig för att ta bort det. Om jag tar bort det.

Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra med dig bloggen. Som det ser ut nu så kan jag inte se mig själv återgå till den bloggare jag var förut. Men att radera dig, det känns alldeles för hjärtlöst. Jag vet inte helt enkelt. Jag vet inte.
Only time will tell I guess.

Och nu till mina trogna läsare. Om jag ens har några, lite awkward om ingen alls går in här längre och så skriver jag värsta tårdrypande texten som ingen någonsin kommer se. I vilket fall som helst!
Until we meet again, ha det bra. Var glada. Var lyckliga. Var era själva, sluta vara så rädda för vad andra tycker.
Var dig själv så kommer allt lösa sig. Du är bra.
Jag vet att alla som klickar sig in på min blogg, alla, är otroligt vackra människor.
Kom ihåg det.

Om det nu är någon som saknar mig så det gör ont (vilket jag tvivlar på att det gör) så finns jag alltid på Facebook. Jag hatar Facebook, men ändå hänger jag där mest hela tiden. På Skype finns jag också. Om någon skulle vara intresserad av att komma i kontakt med mig så är det bara att kommentera.

Okej det här får räcka för ikväll.
Peace.
♥