Det var en varm morgon den 17e augusti 2010. Jag hade av en slump upptäckt hans första singel på facebook bara någon vecka innan. Jag satt med mamma i bilen, på väg till butiken. Som vanligt lyssnade vi på Vakna med the voice. Morgonens gäst hade redan presenterats och Josefin babblade på som vanligt. Hon avslutade med något i stil med: "Jag har jättesvårt att skilja på er två, vem är vem?" Innan hon hinner fortsätta avbryts hon av en härlig röst. "Jag är den svarta killen." Studion utbrister i ett nervöst skratt. Josefin fortsätter prata. Jag hör inte så mycket mer av intervjun, vi är framme och kliver ur bilen.

Bara någon dag senare kommer jag till butiken och mamma säger att hon hittade en artikel jag kanske ville läsa. Jag plockar upp tidningen metro som hon sparat åt mig och börjar bläddra. Genast hittar jag den. En härlig bild, härliga pastellfärger hade han på sig. Jag ögnar igenom texten flera gånger men memorerar inte ett ord. Jag kan inte sluta titta på bilden. Jag sparar tidnigen i flera dagar. I veckan satt jag som vanligt och googlade på hans namn. Jag vet inte hur, men plötsligt hade jag samma artikel framför mig, den första artikeln jag läste om Daniel Adams-Ray.

Det här var självklart inte första gången jag hörde talas om honom. Eller jo det var det nog, första gången jag hörde talas om Daniel Adams-Ray. Jag visste ju vilka Snook var, Kihlen och Danne. Visst hade jag lyssnat på deras musik och kunde några låtar.  Jag hade en kompis som gillade att lyssna på Längst fram i taxin för att ordet "knullar" användes ett par gånger, så den kunde jag. Och självklart Mister Cool, vem hade inte hört den liksom? Kommer ifrån, Inga Problem och Snook, svett och tårar. Alla de låtar som hade spelats på radion eller tvn. Jag var väldigt mainstream när jag var sisådär 11, 12 år. Det är inte förens nu på senare dar som jag upptäckt Snooks musik på riktigt. Jag kan vara så pass ärlig att jag erkänner att jag till en början lyssnade på Snook för att höra mer av Daniel. Det gör mig lite sorgsen, att det tog sån tid för mig att inse hur jävla bra Snook var, är. För nu är det liksom lite försent. MEN. Jag deppar inte för det, Sverige har ju fått två extremt duktiga soloartister istället. Och jag har inget alls emot att njuta av deras musik. Och även om Snook inte finns längre, så finns musiken kvar. Det räcker ganska bra för mig.

Props till den jäkel som orkar sig igenom hela texten, jag gillar dig! ♥